64
mesalliance, därtill älskade de henne för mycket, ansvariga som de också voro för hennes framtida väl!
Det var alltså för hans skull, som Maja på sistone gått där och varken hört eller sett.
Märkte hon inte — och här slog rösten om till det mjukaste mjuka, som alltid då hon talade om far — märkte hon inte, hur bekymrad kära far såg ut. Förstod hon, vad följden skulle bli av hennes avslag till den rike Wærns frieri? Ruin — ruin för dem alla! Om far varit ung, som den gången på Adolfsfors, då han för samma orsakers skull var i samma belägenhet som nu, då skulle hon, mor, minsann inte tveka att med två tomma händer på nytt följa honom ut i världen, men nu behövde han ro för sina gamla dagar.
Hade Maja inte själv ända tills i våras alltid föredragit Wærn framför alla andra? Vem som helst måste väl också känna sig tilltalad av hans nobla, försynta väsen! Han skulle bära henne på sina händer igenom livet, och med honom skulle hon bli lycklig och på samma gång kunna lyckliggöra sina föräldrar.
»Men mor, jag vill inte bli buren, jag vill mycket hellre arbeta och arbeta mig till blods tillsammans med den…»
Men mor klippte bara tvärt av och såg strängt på henne.
»Då du var liten, då tänkte du annorlunda», fortsatte hon, »då kunde du inte lida att se far sorgsen.
Jag minns den sista kvällen på Adolfsfors, hur du kom infarande i vita salongen med den långa nattdräkten släpande omkring dig, och hur du sträckte armarna mot far och lovade honom, att när Maja blir stor, ska far aldrig aldrig vara ledsen mer, då ska Maja ge far så mycket pengar så… ja det var då det, men nu, då tiden är kommen och du kan infria ditt löfte, så…
Eller kanske du ändå vill — fastän du också be-
