höver tid på dig att se verkligheten i ansiktet», tillade hon mildare.
»Jag lämnar dig nu, tänk på vad jag sagt dig!
Med den här brevväxlingen är det emellertid absolut slut!»
Och därmed försvann hon.
Men ångesten försvann inte. Hur stort var inte nu havet och hur ynklig och liten hennes lilla båt, där den kastades mellan de väldiga allt uppslukande vågorna, tvivel — väntan — oförståelse — ensamhet!
Och så ensam, fullkomligt ensam, som hon kände sig, ropade hon ej heller på någons hjälp — vartill skulle det tjäna? —
Det blev bara allt kallare och ödsligare ikring henne, tills den där kvällen, då hon bragte offret av sitt jag, då hon självmant gick till norrmannen och — uppriktig som hon var — sade honom, huru hon hade det, och frågade honom, om han det oaktat ändå ville.
Och han ville.
Kompanjonskapet på bruket knöts allt fastare samman genom det mycket passande giftermålet.
Vad Maja Uggla alltid varit tacksam för, var att kära far aldrig hade yrkat på det.
Tvärtom hade han sett så spörjande på henne ibland. Och på själva bröllopsmorgonen hade han varit den förste, som kommit upp till henne med ett paket.
»Mitt älskade barn», sade han, »du gick visst också litet vilse i den stora skogen, men här kommer nu lyckogåvan, och med den, som jag tror, både lyckan och fars och mors välsignelse.»
Och då hon vecklat upp papperet hade hon funnit — silverskålen med den infällda hästskon, den som far och mor själva satte sådant pris på.
Hon förstod — men använde den aldrig i sitt eget hem…
Till barnen skulle hon en gång ge den, tänkte hon.
5. Adolfsfors
