68
små barnen i hennes väg för att låta henne förstå, att intet offer någonsin är förgäves?
Så hör hon åter en liten undrande barnaröst spörja:
»Men var har I de guldgula lockarna, och var är vingarna, har I kanske tappat dem? Mormor Börit förtalde alltid att Maja Uggla var en liten Guds ängel?»
Hon böjde sig hastigt ned över barnet.
»Vingarna krympte», viskade hon, »och försvann, när Maja Uggla blev stor, men kanske växa de ut igen en dag, då hon åter blir liten och till fullo förstår, att hon är mindre än intet!»
⁎
Den unge bruksherren till Adolfstors, Lennart Wærn, och hans vackra hustru Cilla ha skyndsamt begivit sig av att gångande möta sin moder.
Uppe vid landsvägskröken hade hon stigit ur och gått ner åt sjön till, hade kusken förtalt dem.
Icke utan bävan tänkte de på mötet. Att kära fru moder sålunda lämnat vagnen varslade icke om någon harmonisk sinnesstämning.
Hur skulle de kunna hjälpa henne över de mörka djupen?
Stor blev därför deras häpnad, då de fingo se den väntade mitt ibland en skara brunbrända barn, som flockade sig omkring henne. Längs efter båda hennes armar hängde näverskäppa vid näverskäppa, till randen fylld med smultron, som lyste så röda mot den svarta dräkten.
Vid den ena handen leder hon den minste, som allvarligt ser upp på henne och sökande tittar bakåt hennes axlar, medan hon muntert och ivrigt pratar med de andra.
Ännu har hon icke fått syn på dem.
De unga stodo som fastväxta på stället.
