Sida:Adolfsfors 1920.djvu/72

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
67

»Fåglarna, menar I, rättade pojken, »inte sjunger träden inte.»

Ur ridikylen drog Maja Uggla fram en ask och började dela ut sockerpinnar.

O de lyckosamma, som funnit den fina frun vid vägkanten!

»Adolfsforsbarn», tänkte hon och ögonen fingo igen sitt forna varma, strålande skimmer, »små barn från hemmen här runt omkring, som kära far grundat, måtten I alltjämt generation efter generation få gå här i Kölaskogen och plocka smultron och njuta av livets solskensdagar!»

Den lilla flickan, som först bemärkt henne, såg alltjämt undersamt på henne.

»Hörer I herrgården till», sade hon blygt, »vem är I då?»

»Vem jag är — jag är Maja Uggla, haven I hört förtäljas om henne?»

»Maja Uggla», sade barnen eftersinnande, »är I Maja Uggla?»

Den morske lille pojken räckte henne hastigt sin smultronskäppa.

»Här har I välkomman», sade han redligt, »då vet vi vem I är — farmor förtalde ofta om Er.»

De andra barnen sträckte också fram sina skäppor. »I ska ta min, I ska ta min också», ljöd det i korus omkring henne.

»I ska vara välkommen hem då», sade tösen, och de små sade efter henne: »I ska vara välkommen hem då!»

Maja Uggla står där på vägen yr av en underlig glädje medan smultronskäpporna från alla håll sträckas emot henne av ivriga små händer och små munnar upprepa sitt: I ska vara välkommen hem då!

Tårarna kommo henne i ögonen.

Växte där verkligen lyckobär också åt henne i hennes faders lyckoskog? Förunderligt — hade Gud sänt de