84
Lennart står och ser sig omkring.
»Var blev söta mor av», undrar han, just när hon åter kommer in.
Hennes kinder äro svagt skära.
»Jag lustvandrade i den blivande parken», nickade hon vänligt, »du vet, mitt hjärta har sina små capricer och attaquer, och då är det alltid gott att få komma ut i friska luften.»
»Åh, mor är väl icke sämre?» frågade Lennart oroligt.
»Visst inte, tvärtom, bättre än på länge.»
»Tack för sången!» vände hon sig emot Eric Noreen. »Den klingade ut så vackert. Intet har som musik makt att få det hänsjunkna att ur djupets stillhet flyta upp på nuets vågor.
Överinspektoren älskar alltså också Bellman?»
»Ja, vem kan väl motstå honom, något så äkta mänskligt — och så äkta Stockholmskt», tillade han.
»Men à propos Stockholm, så har jag fått goda nyheter därifrån, det var egentligen de, som förde mig hit i dag.»
Man såg på honom i spänd förväntan.
Hela den lille mannen strålade.
»Gustavianerna ha åter kommit till makten! Slut med Reuterholms välde», utropade han triumferande.
»Ah —»
»Och Armfelt är återkallad!»
Fru Cilla klappade händerna, och en röd sky drog över hennes barnaansikte.
Lennart såg på henne och sade allvarligt:
»Ja, måtte han få en värdig, om ock sen upprättelse för allt, vad han fått lida för sin trohet mot en älskad konung!»
»Ack, vad jag väl minns de glada dagarna, då han och hans trupper voro inkvarterade på Billingen», utbrast den unga frun.
»Och stackars Lennart var så förgrymmad både på
