Varför har bommen sprungit, som sedan så många år hållit de tankarna tillbaka?
Tillbaka ja, alltså ha de ändå funnits. Vad var det han däruppe sa för något? Man kan ej mista det man en gång ägt. Om jag skulle försöka att bygga bron nu ditöver till England?
Carl Fredrik skall göra sin första affärsresa dit i dagarna. Om jag skulle ge honom — min son — i uppdrag att söka reda på min ungdoms älskade? Men kanske har han redan gått över den långa bro, som man aldrig mer i livet går tillbaka över…
Vattnet sorlade och ringlade kring strandstenarna.
Hon såg upp bort mot holmen. En liten bro skulle jag väl åtminstone kunna bygga ditöver. Hon betraktade sin barndoms drömholme med nyvaknat intresse.
De lummiga träden och pilgrenarna, som hängde långt ut över vattnet, lockade nu som förr. Vilken härlig liten plats där kunde bli, en riktig pärla åt Adolfsfors. Så blev det ändå något av mitt »Paradise lost», som kunde förvandla sig till en »Lycksalighetens ö», åtminstone för Adolfsforsbarnen — kanske också för nu ofödda släkten!
Hon stod upp, ivrig att genast för Lennart och Cilla framlägga sin plan.
Då ljöd det emot henne, tydligt och klart som om tonerna burits högt över de täta lövträdens kronor:
»Vem är, som ej vår broder minns,
fastän hans skugga mer ej finns,
fastän hans valthorn tystnat har…»
Klaveret lät sprött svagt emot den klara mansrösten.
Hon stod stilla och lyssnade.
»Jag minns, jag minns», sade hon högt — »och nu vet jag också, att där finnes en bro.»
⁎
