88
saker, som hon önskade — tills så den nya, välvda, vita bron gjorde det onödigt.
Sommaren led mot sitt slut. Träden både i parken och på Lill-holmen började prunka i granna, skiftande färger.
Då gingo den unga bruksherren och hans mor en afton arm i arm över den lilla bron. Cilla kom hastandes efter med en stor tårta, vilket mästerverk hon ej vågade anförtro åt andra händer än sina egna.
Väl kommen över till den lilla holmen, slog man sig ned på torvsofforna runt om den stora flata stenhällen, som tjänade till tebord, där limonade och doftande kakor väntade de besökande.
Den glasklara förhöstluften är guldskimrande ljus här under de gula träden.
Det är Maja Ugglas sista dag på Adolfsfors. I morgon skall den präktiga herrgårdsvagnen åter föra henne ett stycke på väg till hennes hem i Stockholm. Det är nödvändigt att företaga den långa och besvärliga resan, innan höstregnen falla och uppblöta vägarna.
De sitta där och tala förtroligt om allt, om de sina, om Adolfsfors, om tidens händelser, alla med en känsla av vemod över att det nu kanske dröjer länge, innan de träffas igen.
Maja Uggla vet, att det är sista gången, hon nu ser sitt barndomshem. Hon vet, att ett hjärta som hennes snart kan göra dem alla den surprisen att sluta upp att slå.
Men det är ej det, som ger hennes ögon den vemodiga blicken, där hon sitter och tar farväl av allt.
Lennart ser, att det är något särskilt hon tänker på, och ämnar först fråga, men väntar så för att se, om ej söta mor själv säger det.
Över bron klappra stegen av små barnfötter. Springande så att de gula lockarna flyga för vinden kommer Jonas, och fångas i blinken in i farmors famn.
