Begärligt stå hans stora ögon på tebordets sockerbröd.
Farmor ger honom ett.
Lennart tackar glatt för söta mors kärleksfulla besvär och omtanke med Lill-holmen och parken. De skulle minsann försöka att allt framgent vackert vårda dem, så Maja Uggla finge heder av sitt verk.
Jonas har mun full av sockerbröd men får ändå fram:
»Den här platsen ska' heta Marielund efter söta farmor, det har far sagt, och det tycker jag med och alla Adolfsforsbarnen också.»
Maja Ugglas ögon tåras.
Hon sträckte sina händer tvärs över bordet.
»Tack Lennart och Cilla», säger hon innerligt. »I gläden mig över hövan — men ändå har jag en bön till eder, en bön, som jag ber dig, Lennart, också framställa till dina bröder.»
Lennart böjde sig hastigt ner och kysste hennes hand.
»Söta mor skall blott säga vad det är», sade han allvarligt och hjärtligt. »På förhand kan jag också säga, att om både bröderna och jag kunna göra mor någon glädje, så vilja vi det så alltför gärna, och villigt skola vi foga oss efter kära mors vilja.»
»Tack» — Maja sluter lille Jonas tätare intill sig.
»Det är om Stina, er syster, jag ville tala, hur det skall ställas för henne. Nu» — rösten darrade till — »då jag bara har en flicka kvar… har jag kommit att tänka på något…
Som frånskild hustru kan hon kanske få det svårt nog. Visserligen vet jag, att hon här hos er alltid får ett kärleksrikt hem, men det vore ändå gott för henne att vara fullt oberoende.
Då jag tänker tillbaka på min egen ungdom och erinrar mig, hur jag då ibland revolterade emot, att jag ej fick studera eller resa — som bröderna — eller över huvud taget använda de krafter, jag kände jag
