92
Det var en januarikväll. Utanför hennes bostad i Stockholm låg halmen tjockt strödd på gatan, för att den sjuka skulle slippa plågas av det myckna bullret mot kullerstenarna.
Inne i rummet rådde halvskymning. Mot kuddarna i den stora vita gustavianska sängen halvsatt Maja Uggla.
Hennes ansikte hade nu blivit så litet och smalt. De mörka ögonbrynen tecknade sig skarpt mot den bleka pannan. Vad hon var trött, trött av de många kvävningsanfallen, varav det sista nu försänkt henne i en långvarig svimning.
»Nej, detta är ej att utstå», suckade Stina, »varför skall vår goda moder behöva lida så fruktansvärt? Finns det då ingen lindring, ingen hjälp?»
»Gud skall nog hjälpa», tröstade Cilla — och hjälpen kom från ett håll, de aldrig kunde ana.
Brobyggerskan hade ej spänt sin bro över det vida havet förgäves.
Carl Fredrik var återkommen till Sverige och kom nu med hälsningar, brev och ett stort porträtt i olja av den, hon bett honom söka rätt på.
Man hjälptes åt att hänga upp det på väggen mitt emot hennes säng, så att hennes ögon skulle kunna möta det, då hon vaknade upp igen.
Carl Fredrik satte sig som syskonen vid sängen.
Långsamt öppnas Maja Ugglas ögon. Hon ler lugnt och milt mot dem vid sängkanten och får så syn på Carl Fredrik. Darrande räcker hon honom handen men orkar inte tala. Endast de stora ögonen fråga, fråga.
»Ja, här är jag nu åter, söta mor, och många hälsningar har jag med mig från din ungdomsvän», började Carl Fredrik, smekande hennes avtärda lilla hand.
»Länge sökte jag honom förgäves, men upptäckte slutligen f. d. svensken i en gammal engelsk artilleriöverste. Och då han i sin tur fick veta, vems son jag var, öppnade han för mig både sitt hjärta och
