»Glöm nu aldrig det, att du delar lika med systrarna», återtog farmor långsamt, och lade gotterna i den lilles båda händer.
Han bockade och såg strålande på farmor.
»Nej, Jonas ska' inte glömma», lovade han tryggt och säkert, och ögonblicket efteråt hördes åter små snabba barnfötter klappra mot den lilla bron.
Vet en människa någonsin, vad där blir av hennes
sådd, eller ens vad hon sår?
Det krav på rättvisa, som under mörka tider sprängt sig fram hos Maja Uggla och som under årens lopp hos henne växt i styrka och kärlek, därav hade nu några frön fallit i en barnasjäl.
Och det lilla fröet grodde, växte och slog så en dag ut i rikare blom än någonsin Maja Uggla tänkt.
Ty Jonas glömde inte sin farmor, glömde aldrig uttrycket i hennes ögon och röst den sista aftonen på Lill-holmen.
De besynnerliga orden, som han då ej mäktade fatta, etsade sig in i hans minne och kommo igen, då han bättre förstod dem.
Och så hände det sig, att då samme Jonas, bliven man, såsom statsråd satt vid sin konungs bord, han där — i likhet med Richert — med sådan innerlig övertygelse, skarpt och vältaligt förfäktade systers rätt att ärva lika med broder, att det fick ett avgörande inflytande på lagen om lika arvsrätt.
Och sålunda blev denna Maja Ugglas tanke vid riksdagen 1844—45 genom Oscar I:s frisinthet en välsignad verklighet för alla Sveriges döttrar.
Men långt innan dess hade Maja Ugglas ögon för
alltid slutits och hennes oroliga, plågade hjärta funnit
ro — dock efter en lång och svår kamp.
