tiga, utan till att bevisa min stora oskyldighet brast jag så bitterlig till att gråta och svara min herr far:
”Jag kan inte tänka heller veta, hvarföre min herr far skyller mig för sådan där stor odygd, men så vet jag väl, hvem som är begynnelse därtill. Gud förlåte dem, som sådan osanning har sagt på mig för herr far, det jag aldrig har tänkt i mina lifsdagar, utan vill önska af allt mitt hjärta, att Gud ville gifva min herr far så många barn och låta dem lefva, som han kunde hafva hugnat af och jag af hjärta ville önska. Fast jag aldrig finge ärfva en nagel efter min herr far, så hoppas jag väl, att min morfar skall lämna mig så mycke, att jag kan lefva ve’t. Och hvar det icke vore, att jag någet hade där till att vänta, så vet jag och är i den stadiga hopp och förtröstning till min goda Gud, som alla försörjer och hjälper, och har ock försörjt mig, alltifrån jag först fick lif, och har ock gifvit mig mitt elända lif och har ock hulpit mig till att igenomgå så mycken vedervärtighet och olycka och har lell därunder alltid gifvit mig ett kristeligit tålamod, därföre jag alltid, så länge jag lefver, skall tacka honom.
”Och välsignat vare min fromma Gud, som nu har bragt mig så vida, att jag någet så när kan åtskilja ondt och godt; och har han ock låtit mig försöka dem båda iblant, på det jag dess bättre skulle kunna skicka mig uti hvilken delen, som min tunga värld ville med mig, antingen till lycka heller olycka. Hoppas jag visst fördenskull, att densamma min goda Gud såväl härefter som härtill lärer utan alla andra medel försörja mig och icke låta mig lida nöd. Det jag ock visst tror honom om, fast jag aldrig mer finge ärfva än min saliga fru mor. Och den samma Gud, som henne försörjde till
