40
Och har så Gud allt bortåt handla med mig, att han har alltid lagt mig den ena stora hjärtana sorgen och vedervärtigheten på den andra. Ty då hade jag stor orsak till att klaga och säja att min fader och moder öfvergifva mig. Men, Herre min Gud, upptag du mig!
Men lofvat vare min Gud, som lell alltid har unt mig någen till tröst. Och unte mig ock Gud denna gången min kära mormor, som jag kunde vara hos, och har ock af sina godhet gifvit mig den goda gåfvan, att jag alltid midt under min största motgång har kunnat vara glad och, ändå jag var ett barn, att jag har kunnat trösta mig därved, ehvad mig ock gick öfver, att Gud inte skulle heller ville öfvergifva mig. Och det var mitt stadiga hopp af minom barndom och som jag har hoppas, så har ock Gud gjort. Ehuruväl han har låtit mig försöka mycket ondt, så har han lell intet förlåtit mig, utan alltid hulpit mig till att draga.
Och blef jag sedan under tiden hos min mormor och under tiden hos fru Ebba och hade mina stora plåger iblant.
Anno 1635 om hösten kom min morbror Johan
Oxenstierna hem ifrå Engeland, och höll han mycket af
mig. Och var han hemma ved Tidö. Sedan begynte han
till att fria till fröken Anna Sture. Och drog min
mormor till Stockholm, och vi blefve alla hemma ved Tidö.
Och förrän min mormor drog bort om dagen, så befallte hon, att moster Karin skulle skära mig några förkläden, och det blef hon ond före.
Och sedan mormor drog bort, så skulle jag binna[1] och bant så en rännemaska. Och fick hon någen orsak
- ↑ Sticka (Rietz, a. a.)
