60
var sant, att jag grät efter min fru mor, ty jag har väl hint till att gråta ut i 12 år, som min fru mor har varit död; och var min gråt inte däraf, utan af blotta infödda arghet och ondska, den som så stor var hos mig, att hon inte så lätt var till att klå ur mitt elaka hufvut och sinne.
Och sedan annat mera, som hon skyllde mig före, att jag grät, och sade därtillmed att: ”Din gråt kommer en god del däraf, att Cruusen skall draga bort, men det är en fåfäng sorg för dig. Du skalt aldrig få af honom.”
Och för allt detta, som hon skyllte mig, både det ena och det andra, skall Gud vara mitt vittne, att jag var så oskyldig, att jag aldrig grät af ondska heller någondera sak, som hon skyllde mig för, tänkte på, utan om de gjorde mig något emot, befallte jag Gud alltihop.
Och när jag såg, att jag intet vant heller uträttade med min myckna gråt, mera än jag fördärfvade mina goda ögon, och hade ändå lika mycke, som jag hade förr, det var ingenting, så befallte jag Gud alltihop och gaf mig rätt väl till freds med allt, hvad Gud ville lägga mig på; och var så obekymmersam, att jag aldrig önska mig hvarken det ena heller det andra, utan lefde i den fasta och stadiga förtröstning till min goda Gud, att han väl såg, hvad mig nyttigt kunde vara till själ och lif. Och det var jag försäkrad på i mitt hjärta och själ, att han visst i sinom tid skulle gifva mig glädje och hvad mig gjordes behof, och kastade jag fördenskull all min omsorg på honom; och sökte jag nu i dessa mina unga och vedervärtiga år till att kunna skicka mig både i mot- och medgång och till att låta mig nöja och vara till freds med Guds vilja.
Och bad jag ock Gud rätt flitigt därom, att jag måtte kunna vara tålig ved allt det mig påkom i mina
