fulla med tårar; och kunde jag komma undan, att jag fick vara allena, så grät jag, så länge jag orka och kunde hafva en tår i mitt öga, så att jag undrar, att mina ögon har räckt till, att jag icke längesedan har gråtit ut dem.
Och aldra mest hölt jag på om nättren, på det att ingen skulle märka, att mig gick någet till mens. Men huru väl jag beflita mig om, så mycket möjelig var, till att hålla min sorg hemmelig, så kunde jag lell inte hålla min gråt så hemmelig, att de ju någet märkte, att jag så mycket bitterlig grät alla nätter, ty jag blef så blek och mager, och ingen visste hvad mig fattas.
Och eljest hade jag dem väl, som bure tienderna fram och aktade med all flit efter mig, hvad jag tog mig före både natt och dag, ty jag låg i min styfmors förmak, och där låg hennes piger inne med, så att jag ingenting i denna världen fick tala heller göra, det de icke sade henne.
Och så fick hon veta, att jag så mycket grät och sade det för min goda vän fru Ebba Leijonhufvud, som all tid var på min sida. Och hade hon mig före, hvarföre jag så grät om nättren, om jag tyckte, min styfmor var mig alltför from.
Men jag sade, att hon var god nog, och jag grät inte annat än öfver min stora olycka, att jag så bittig har måst mista min mor. Och när jag kommer henne i hug, heller jag ser, huru det går dem, som mor har, emot mig, som ingen har, så är det mig omöjelig, utan jag måste hemliget gråta däröfver, och har för den skull aldrig villat gråta uppenbart, att jag icke skulle göra någon till förtret därmed, att jag så grät, det jag inte kunne ändra.
Då svara mig fru Ebba och andra flera, att det inte
