74
efter jag för ingen annan tordes klaga min sorg än för honom.
Så trösta han mig alltid och gaf mig goda råd hure jag skulle bära mig åt, när det kom allt för tjockt på mig, och bad mig, att jag skulle göra, som jag alltid har gjort: vara tålig och bida. ”Gud skall väl hjälpa dig.”
Men i oktober måna kom min herr far och styfmor ifrån det danska kriget. Och åter till olycka gäste di i fru Ebba Leijonhufvuds hus. Och strax som de komme hem, toge di mig ifrån mormor och hem till sig, det jag den gången inte gjorde gärna, efter di låge där i huset. Det jag väl visste skulle bli mig till en hjärtans stor plåga och vedermöda, och i synderhet efter hon har nu emot all min vilja öfvertalt mig, somt med goda ord och somt med onda, pockat mig till att lofva Erik Sparre så halft, efter jag inte tordes säja emot henne, utan måtte henne till viljes skjuta det till min herr far, att hvad han ville, det måste jag väl låta mig nöja med.
Men jag sade inte, att jag ville låta mig nöja därmed. Men det var mig lell så kärt som bara bittra döden.
Och ville jag mycket heller hafva mist mitt hufvet, än jag ville vigas ved honom. Och när jag såg honom hos andra, som midt för mina ögon gjorde gäck af honom, tänkte jag i mitt sinn: ”Herre Gud, hvad skall du göra med den där hasenberger!” — så led var han för mina ögon. Och tordes jag lell intet en lång tid tala om det, men alla kunde väl se, att jag inte kunne lida honom.
Och mycke gjorde det därtill, att en soldat låg mig i sinnet och det, som sedan brast ut. Och för hvar hjärtans tår jag fällte den tiden för hans skull — de stå inte
