till att räkna — och för alla de onda och förtreteliga ord jag led och hörde i di 2 åren både af den ena och den andra för hans skull! De vore så odrägeliga, att jag inte i längden kunde draga dem, utan ville nu söka med första lägenhet jag kunde till att göra mig honom lös, på hvad sätt det ock skedde.
Och tyckte jag väl, att jag inte gärna ville göra min herr far emot och säja nej, men så tyckte mig det vara mycke svårare och alltför odrägeliget till att binda mig ved den jag inte kunde lida för min ögon och di gjorde narr af för min ögon. Det förtröt mig, att jag i alla mina lifsdagar skulle blifva hos en sådan. Och tänkte: ”Ju heller du vill han skall dö, ju längre får du behålla honom.”
Och jag kunde inte lida, att han skulle tala åt mig, sedan han skulle röra ved mig, förr än jag visste honom dit han inte kunna komma snart igen.
Och satte jag mig nu i sinnet, att ingen människa, hvem det ock vore, hvarken skulle kunna locka heller trufva mig därtill. Ty min morfar och morbror de hölle mig ryggen fri, ty de ville inte gärna att det skulle ske.
Och begynte jag nu till att taga till med åren, ty jag var nu mina 16 år, att jag nu någet så när själf kunde märka och döma, hurudan den kärleken var, som kom af en hjärtelig oskrymtat kärlek, heller om kärleken var mera för andra orsaker. Ty jag var inte så enfaldig, att jag icke både kunne se och visste, att han mer älska mig därföre, att han mente till att få pungen full med mig och till att komma sig fram för min skull, än för den stora kärlek den han drog till mig, som var torr och ringa nog. Det de hans ock läte mig förstå, att när han
