di göra narr af din fästeman.” Och det förtröt mig så, att jag har mest spruckit; ty jag må bekänna, jag var en jungfru, som var tämmelig stor i mitt sinne och dyr på mina varer, att den, som ville hafva dem, han skulle inte låta göra narr af sig.
Och ifrån den dagen märkte han väl hvart det ville och i samma stunden. Ty han kom och böd mig i dans, och jag ville inte gå med honom, utan bad skam gå med honom, när han så låter göra narr af sig; och om han kan lida det, så led han väl mera; och var jag inte sinnat till att dansa med en tocken som han var.
Därpå han svara mig: ”Jag tänker I är galin!”
Och svara jag: ”Det är en af oss båda, men gör er ingen sorg. I sku aldrig få den sorgen till att hålla den galna.”
Och kom så en annan, den jag strax gick med, och tänkte jag: ”Om han äter detta i sig, så äter han väl upp mer.”
Men han sade inte mer än: ”Är det vackert att I inte ville dansa med mig?”
Svara jag ändtelig: ”Skulle jag dansa med er, jag såg ingen likare.”
Och dronningen sade: ”Kunna I lida, att en annan dansar med er fästemö, och med er vill hon inte dansa?”
Och han gick till min styfmor och fråga henne, om jag ock var klok i afton heller hurudan jag var.
Men när vi droge hem om natten, begynte min mor till att berömma den andra, som jag dansa med, tocken vacker kar det var. Men jag märkte strax oråd, ty jag var dem för klok, att di inte kunne lura ut mig, utan hvad jag tänkte, så teg jag. Men det gick allt ut på, att di skulle höra, hvad jag hölt af honom.
