Sida:Alfred Jensen. Mazepa. 1909.djvu/100

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

86

stadig beskyddare och förespråkare inför tsaren. På sådant sätt förvärvas deras gunst; han får lätt veta alla deras förhoppningar och farhågor, sympatier och antipatier, och de ha inga hemligheter för honom». Och vid ett annat tillfälle skrev han till tsaren: »Vårt (lillryska) folk är dumt och obeständigt; det känner ej polskt uppförande och har ej förstående för sitt förfall och fäderneslandets ständiga förluster, särskilt när zaporogerna ställa till oreda. Må den store Gosudaren därför ej sätta för mycken lit till det lillryska folket! Må han ofördröjligt täckas sända till Ukraina en god armé och tappra, disciplinerade soldater för att hålla det lillryska folket i lydaktighet och undersåtlig trohet. Men det är nödvändigt att umgås med vårt folk humant och milt, ty om ett så självsvåldigt, men enkelt folk förbittras, skall det sedan bli svårt att genom stränghet bringa det till trohet.»

När Mazepa med sina trupper ryckt in i Polen på nådig befallning, skrev han d. 4 okt. 1705 till Golovin ett brev, som tydligt avspeglar hans feghet och misstro mot sitt eget folk: »Give Gud, att de rykten ej måtte besannas, som uppstodo, så fort jag kom in i Polen, att ej en enda kosackfot skulle komma från Polen! Hoppoms allena på den ende Guden, ty Storgosudarens kraft är fjärran, och hos kronreferendaren finns blott föga härstyrka, halvtannat tusen man. Och det är ej heller att hoppas på våra trupper, ty de äro vana att antingen fly eller utlämna hetmanen med starsjinan i polackernas händer. De gjorde så vid Vtjorasje(?), när de utlämnade sin hetman Nalivajko och starsjinan åt polackerna; de gjorde sammalunda vid Kumejki, där de utlämnade hetmanen Pavljuk, och tredje gången förforo de på samma sätt vid Borowica för att undslippa belägring av polackerna.»

Ända till 1707 var Mazepa emellertid en uppriktig anhängare av tsarens krigspolitik mot Sverige. Redan vid krigets utbrott skrev han till kanslärn Golovin: »Ett så