lägligt ögonblick som det nuvarande skall aldrig återkomma, och vi behöva ej hysa några skrupler, ty det (Sverige) är en orolig granne, som roffat åt sig många städer runt omkring och detta mer genom listigt förfarande än medels krigisk Fortuna». Och man har ingen anledning att tro – såsom det från visst håll uppgives – att Mazepa redan nu ville avleda tsarens uppmärksamhet till Östersjön för att själv få så mycket friare händer i södern. Då Golovin bad Mazepa ej fästa sig vid alla överdrivna rykten om nederlaget vid Narva, skrev Mazepa till svar: »Jag vet själv, att folk gärna överdriver, när det gäller sjöresor och krig. Slaget vid Narva måste tillskrivas Guds vilja och lyckans obeständighet. Hon växlar med varje år, månad och dag, särskilt i krig. Jan Kazimir förde krig med svenskarna under Warschaus murar och nödgades fly till Schlesien, men fördrev plötsligt svenskarna och besteg åter tronen». – Och när tsaren den 28 mars 1701 skickade sin djak (statssekreterare) Michajlov till Mazepa för att höra hans mening, huruvida högra Dnjeper-stranden borde formligt avträdas till Polen för att få polackerna till bundsförvanter mot Sverige, bugade han sig tre gånger mot jorden och bedyrade, att han »i hela sitt liv skulle tjäna Gosudaren och offra sitt huvud för hans bästa».
Ännu under fälttåget 1707–1708 till Mazepas förening med Karl XII tycktes förhållandet mellan suveränen och vasallen lämna intet övrigt att önska. Mazepa skickade tsaren läckerheter från Ukraina: älg och rådjursstek, päron, äpplen och körsbär, och denne besvarade artigheten med att förära Mazepa levande fisk från Neva och Ladoga. Efter slaget vid Ljesna gratulerade Mazepa tsaren till segern, sände honom 2,000 dukater och önskade, att han »förskräckligt måtte krossa sina fiender». Och i sina skrivelser våren 1708 (från Baturin, Chvastov, Bialacerkiew) redogjorde han samvetsgrant för sitt utförande av tsarens strategiska order. Den 30 juni gratulerade han från lägret vid
