hoppades att få friheten icke genom krig, utan på fredlig väg medels traktater. Jag trodde, att jag genom allehanda medel skulle kunna böja den svenske kungen till en sådan fred med hans tsariska majestät. Men nu har det gått annorlunda. Ukraina, förskräckt genom Baturins öde, skall frukta för att hålla ihop med oss.»
År 1707 hade Mazepa skrytsamt försäkrat Stanislaw Leszczinski, att det fanns endast 7,000 moskaler (moskoviter) i Ukraina, och med deras kroppar skulle han »slå en brygga över Dnjeper åt svenskarna». Men i ett brev av d. 5 dec. 1708 från Romny till den polske kungen talar han om huru svårt det är att i den brydsamma belägenheten nå målet (»in hoc turbido rerum statu suum adire Corinthum»). Därför ber han med upprört hjärta och enligt hela Ukrainas publico voto, att Stanislaw täckes gripa till vapen (»movere manum») för att de samfällt måtte kväva draken i gräset (»unitis armis et animis in herba sopire draconem»), särskilt nu när Moskva med sina skrivelser börjat uppvigla lantbefolkningen och anstifta civile bellum, inbördeskrig. Därför bidar han kungens ankomst såsom »salvator, likasom Patres in Lymbo» (skärselden), och »betäcker med tusen kyssar hans krigiska hand». Detta brev uppsnappades av ryssarna.
Intet bevisar väl tydligare Mazepas fega vankelmod och falskhet än det faktum att han i slutet av år 1708 gjorde ett försök att återknyta förbindelsen med tsaren. Till det ryska lägret kom översten av Mirgorod, Danila Apostol, som med Mazepa övergått till svenskarna, och förklarade, att Mazepa var villig att åt tsaren utlämna Karl XII och de svenska generalerna, om Peter återgav honom värdigheten såsom hetman och garanterade, att han erkändes såsom sådan av de europeiska hoven. Den sluge Peter lät verkligen Golovkin träda i underhandlingar, men den lömska planen var nära att stranda på tsarens bestämda motstånd mot villkoret rörande garantien. Slutligen gick
