för att de skulle hålla sig varma. Det var varken möjligt att äta bröd vid elden eller att värma magen med vin. Jag lade halm i vagnen och stoppade väl om mig. Men om jag hade överväldigats av djupare sömn, skulle jag säkert ha frusit ihjäl. Efter två timmar vaknade jag och kunde i första ögonblicket ej känna eller kröka på mina domnade ben .... Den skytiska, häftiga och iskalla vinden blåste så genomträngande, att några av våra forkarlar förfröso på vägen; andra hittades sanslösa på vagnar och kärror,
särskilt de som genom omåttligt förtärande av brännvin fallit
i sömn (det var omedelbart före ankomsten till Hadjatj den
19 dec.). Hos andra smög sig den dödande kylan från
benen småningom upp i kroppen och isade livets våg. Andra
fingo ansikte, fingrar och tår förfrusna .... På ett ställe
(vid floden Psel) lågo två hundra lik av hästar, får, kor och
oxar, förpästande flodvattnet, som skulle smältas ... Öl
kunde vi sällan komma åt, mjöd oftare, men för högt pris.
Brännvin var det ej brist på; det var för oss
universal-läkemedlet .... Vi kände på denna väg en sådan köld,
som jag skall minnas i hela mitt liv. Spottet blev till is,
