138
då det föll till marken; sparvar störtade ihjälfrusna ned från taken. Här kunde man se en karl utan händer, andra utan händer och fötter, somliga utan fingrar eller med kinder, öron, näsa förfrusna. Några släpade sig fram på alla fyra. Mer än tre hundra infödingar dogo av olika sjukdomar. Icke ens konungen själv gick fri från den farliga kölden, ehuru han för övrigt var van att fördraga all svårighet. Hans ansikte började vitna av frost, men greve Rensjild (Rehnsköld) gned honom med snö, och den forna livaktigheten återvände. Det märktes, att träden förtorkade till roten av köldens stora kraft.» Och i Novyje Senzjary hörde Krmann den 5 maj 1709 svenskar säga, att de hällre önskade sig fångenskap än att längre fördraga detta elände.
Mazepas kosacker och Hordienkos zaporoger – inalles torde de från början ha varit c:a 7,500 man – blevo ock allt missmodigare, ju mer tiden framskred utan avgörande batalj. I en inlaga av den 15 mars 1720 till svenska regeringen (i riksarkivet) fordrade Orlik ersättning för 50 stora fat brännvin, som general Dahldorff under vinterlägret i Hadjatj egenmäktigt tagit och delat ut åt sitt och åt Focks regemente (helsingarna), varigenom kosackerna lidit stor förlust, enär sådana fat brännvin, vartdera rymmande 600 mått eller stop, då kostade 100 dukater. Zaporogerna fingo ej såld och hotade att övergå på Moskvas sida. Men när det kom till kritan, voro de till föga gagn. Får man tro en svensk officers utsago om Lewenhaupts fälttåg (i Ernst Carlsons »Slaget vid Poltava», 1897), skulle knappt tre zaporoger hava deltagit i själva slaget! Och Hordienko, som under stadens belägring skrutit med att han hade 600 mästerskyttar, som på långt håll kunde sträcka en fiende till marken, blev efter nederlaget fundersam och sade: »Jag har nu sett på de där svenskarna och fått nog av att tjäna hos dem. Det synes mig bättre att tjäna den ryske tsaren såsom förut.»
* *
*
