144
kunde vi få nästan dagligen, men de pänningsnikna kosackerna spädde ut den med vatten och sålde den mycket dyrt, fast det fanns gott om mjölk i hela omnäjden. Osten var, såsom man kunde vänta, i flytande form, och så fort den torkade, smulade den sig såsom sågspån. Intet brännvin kunde fås, fast det var mycket behövligt, så att det dracks ständigt bara vatten.»
Under belägringen var det svenska högkvarteret en tid i byn Oposjna, men Karl XII bodde då själv nära byn Batki i ett hus, som fanns kvar ännu år 1869. Enligt Bantysj-Kamenskij fick Karl XII idén att tåga till Poltava av Hordienko, och detta förslag understöddes av Mazepa, som ställde i utsikt »mycket proviant, pängar och kläder, varigenom svenskarnas ställning skulle ändras till det bättre.» Enligt prof. Hrusjevskij var det också Mazepa, som förmådde Karl XII att övervintra i Ukraina och att sedan fortsätta till Vorskla. Krmann påstår, att kosackerna bådo kungen att ej förgöra Poltava med eld, ty »där bodde Mazepas köttsliga syster, och kosackerna av det poltavska regementet, det bästa av alla, hade där sina stugor, fränder och samlade ägodelar. Försvararna skulle helt visst böja sig för hungerns krav, när de förlorat hoppet om undsättning, och såge, att det blev värre för varje dag. Då skulle de självmant kapitulera.» Denna uppgift styrkes av den relation om belägringen, som är avtryckt i »Handlingar hörande till konung Carl XII:s historia, II» (1820), där det heter: »Mazeppa wille icke, att staden skulle beskiutas och med eldkulor el. bomber förderfwas, efter han derinne skall hafwa haft en hoop med kostbara saker.» Däri uppgives det ock, att kosackerna under en träffning drogo sina färde, »lemnande sin Herre Mazeppa i sticket».
Men att de 4,200 soldaterna och de 2,600 väpnade borgarena i staden icke gåvo sig för svenskarna, härför har man icke minst att tacka dess duktige kommendant Ivan Stepanovitj Kellin. Den örnprydda pelare, som år
