1809 restes på det runda torget i stadens mitt, hugfäster minnet av den plats, där tsaren efter segern hälsade sin tappre officer, och i år har ryska regeringen beslutit föreviga hans namn genom en särskild minnesvård i Poltava. Och förvisso är han förtjänt av att bliva ihågkommen, ty åtskilligt skulle kanske ha blivit annorlunda, om Karl XII i Poltava hade fått en fast punkt för sitt tåg mot Moskva. Kellins öden äro för övrigt nästan okända. Man vet blott, att han var från Livland (måhända rent av svenskt ursprung?!), och att han efter 1709 förflyttades till Azov. Den ryske forskaren Kreksjin (d. 1763), som samlade material till Peter den stores historia, citerade Kellins dagbok i sitt arbete »År 1709 av Peter den stores regering», men denna dagbok har tyvärr aldrig påträffats.
»Ingen syntes, som icke bidade fienden med glädje», skriver Krmann om förberedelserna till slaget den 27 juni 1709. »Alla trodde, att det skulle bliva en avgörande dag, som omsider skulle befria svenskarna från hunger och andra olyckor, varunder de hemfallit såsom under en långsam död.» Men den lillryske kosackhövdingen själv, den storordige Mazepa, som åtminstone delvis var roten och upphovet till det misslyckade fälttåget, var nu mera såsom bortblåst från den historiska skådeplatsen. Krmann talar visserligen om att Mazepa den ödesdigra morgonen red ut tidigt på en präktig häst, i en grann dräkt, men han lydde ögonblickligt, då Karl XII i nådiga ordalag befallde honom återvända till trossen för att »skona sitt liv och sin svaga hälsa». Även Adlerfelt bekräftar, att han under slaget var mycket rädd om sin egen person.
Bland de munkhistorier, som den ryska fantasien satt i omlopp om slaget vid Poltava, om tsarens underbara räddning från de tre fientliga kulorna o. d., är även en legend om den helgonbild (ikona), som bars i de ryska leden under drabbningen. Den ansågs särskilt helig, och då Karl XII närmade sig Ukraina, fördes den från byn
