Om Mazepa heter det, att han ständigt svävade i dödlig ångest för ryssarna; han låg på kuddar i sin vagn och kunde knappt resa sig upp på grund av ökade giktplågor. Men i samma vagn hade han en kosackhustru, som »tycktes fjäsa för honom». Indirekt var han dock svenskarna här till nytta tack vare sin goda kännedom om de rysk-turkiska stepperna, och kosackerna, som här voro i sitt rätta element, kommo nu väl till pass. De gjorde eld genom att i solen torka hästspillning, som blandades med torrt gräs och säv; de kunde med händerna fånga hare, får, snäppor och andra fåglar i det höga gräset. Huru det förhöll sig med den plundrade saltkaravan och de nedslaktade hästar, varom Kostomarov efter en namnlös sagesman talar, är svårt att avgöra. Historien förefaller misstänkt, ty de lastdragare, som tjumakerna[1] använda, äro icke hästar, utan oxar. Men väl vet man, att kosackerna nedslaktade de odugliga hästarna och stekte köttet genom att låta det torka i solen eller helt enkelt lägga det under sadeln, så att det skulle bli varmt och mört. Men svenskarna hade, trots hungerkvalen, svårt att förlika sig med denna matlagning. Och enligt Poniatowskis skildring voro kosackerna färdiga att göra uppror mot Mazepa och ville rent av plundra hans trossvagn.
Om kosackerna i Bender skriver Hultman: »I den nära liggande Wolosch (wallachiska)-byn Warnissa (Varnitza) hade ock H. M:ts Wolosch Regemente gräfvit sina kojor, theslikes före Fältherren Mazeppas död, och äfven väl sedan H. M. låtit avancera och förestält Fältherren Olek (Orlik) för de 3,000 Saporover, och Cosaquerne hade också der alle sina kojor». Om kosackernas hustrur lämnas några upplysningar i ett brev från Skoropadskij till kanslären greve Golovkin den 3 januari 1712: »Några hava dött;
- ↑ Så kallades de nomadiserande forkarlarna i Ukraina. Namnet kommer av ett ord, som betyder pest, enär tjumakerna smorde in sina kläder med tjära för att skydda sig mot den smittosamma sjukdomen.
