igenombrachte och så för Konungens wälfärds skull mycket blod invid floden Boh (Bug) utgjutit och många glorieuse actioner utfört.»
Och om sitt förhållande till sin bortgångne förman skrev han 1719 (R. A.): »Om det vore mig tillåtet att sammanställa det andliga med det världsliga, skulle jag på min företrädare, den välborne Mazepa, vilja tillämpa Evangeliets ord: Si, vi hava lämnat allt och följt dig. Om vi sporde, vad vi skulle få i lön därför, skulle han, om de döda kunde tala, svara ur sin efterlämnade aska: Allt, som är mitt, är ock ditt, likasom han under sin livstid vid sin själs salighet ofta svor mig, att jag skulle hava alla hans ägodelar gemensamma med honom, men fordrade av mig, att jag skulle förbliva honom trogen, på det han icke måtte förråda tsaren.»
Även sedan Karl XII hade lämnat Bender, betygade Orlik i sina prydligt skrivna latinska brev (R. A.) till konungen i Demotika sin orubbliga trohet och prisade Karl XII:s »heroiska dygd, som icke blott lärt sig att besegra fienden med vapen, utan ock att vinna de honom underdånigas hjärtan genom välgärningar». I ett av dessa brev liknar han den nödtvungna vistelsen i Bender vid den babyloniska fångenskapen; men »intet sargar hans bröst så svårt som att han ej längre får skåda konungen själv».
Den redan antydda tvisten mellan Orlik och Vojnarovskij rörande Mazepas kontanta kvarlåtenskap beredde sedermera den svenska regeringen mycket obehag. Närmast gäller det 60,000 thaler, som Mazepa redan före slaget vid Poltava hade lånat åt Karl XII. Vojnarovskij påstod, att hans morbror tagit dessa pängar ur sin egen kassa och att han i egenskap av Mazepas universalarvinge sålunda vore den rättmätige fordringsägaren. Orlik åter försäkrade, att Mazepa hade försträckt konungen denna summa ur den zaporogiska krigskassan. Orlik hade nämligen av greve Piper skickats till Mazepa med anhållan att få för
