180
brev till Fredrik I meddelade han att han, genom sin »generalfänrik» Ivan Hertsik skulle uppmana Turkiet att åter angripa tsardömet dels över Astrachan, dels över Azov. Men all vältalighet och alla ansträngningar båtade till intet, ty situationen var i själva verket allt annat än lämplig. Sverige hade annat att tänka på än att störta sig i ett dåraktigt krig, och zaporogerna, som under käjsarinnan Annas regering fingo flytta tillbaka inom Rysslands gränser, svarade rent ut, att de voro trogna ryska undersåtar och att de undanbådo sig hans skriverier.
År 1722 kom han till Jassy, där han återsåg Karl XII:s tolk Alexander Amir, och fortsatte genom Bulgarien till Salonichi. Där torde han hava stått under hemlig bevakning och sysslade huvudsakligen med en år 1720 påbörjad dagbok, en diger volym på 800 sidor med polsk, latinsk och fransk text, som förvaras i Krakaus Czartoryski-bibliotek. Den torde snart nog komma att publiceras av Akademien i Krakau och innehåller för visso åtskilligt av värde för den svenska historieforskningen. De sista orden i hans dagbok bikta den bittra erfarenheten: »Zaporogerna äro så lumpna, att de icke mer minnas sitt förflutna och sitt gamla anseende». Hans sista brev till Sverige (till von Höpken), berörande den politiska situationen i Europa och planerna mot Ryssland, är daterat den 30 maj 1741. Året därpå dog Orlik, förmodligen i Jassy – det ukrainska kosackväsendets siste mohikan och kanske noblaste representant i utlandet.
Orliks familj var mycket talrik. Med sin hustru Anna, född Hertsik, hade han åtta barn, av vilka dock ett torde hava dött i mycket späd ålder: tre söner, Grigorij, Michal och Jakob, samt döttrarna Barbara, Nastasia, Marta, Maryna och Katarina. Av dessa barn voro Jakob och Marta födda i Bender och hade till faddrar, den förre – Karl XII, den senare – Stanislaw Leszczinski; Maryna föddes på Rügen under Stralsunds belägring och hade till fadder Ulrika
