Lillryssarnas växande motstånd mot polackerna var sålunda av både politisk, religiös och – framför allt – social-ekonomisk art och tog sig från slutet av 1500-talet uttryck i våldsamma resningar, som krävde stränga repressalier från polackernas sida. Historien och dikten bevara namnen på flera »rebeller», som med livet fingo plikta för sin lillryska folkvänlighet. Bland de första namnes Semeryj Nalivajko från Ostrog, där brodern Damjan var präst hos den ädle bildningsfrämjaren furst Konstantin Ostrozjskij, som lät trycka den första slaviska bibeln på sitt slott i Volynien. Nalivajko blev omsider besegrad, tillfångatagen och avrättad i Warschau 1594. Enligt en vida spridd och länge gängse uppgift skulle han ha blivit levande stekt i en glödhet koppartjur – en »historia», som, enligt vad den lillryske forskaren Ivan Franko i Lemberg påvisat, endast är ett fantastiskt eko av forntida sägner om den feniciska Molochkulten och den antika sagan om tyrannen Falaris i Agrigent. En annan lillrysk folkhövding var Taras Trjacilo, som avrättades 1632 – den historiska förebilden för kosackhjälten i Gogols ypperliga, även på svenska översatta berättelse »Taras Bulba», det kanske vackraste äreminne, som Gogol i den storryska litteraturen rest över Ukraina och Dnjepers krigiska romantik.
Under trycket av olidliga förhållanden, då Ukraina å ena sidan utplundrades av tatarerna och å den andra sidan utsögs av den polska adeln, så att befolkningen måste fly från de härjade stepperna till städer och befästade gömslen, utbildade sig efterhand en institution, som hör till de intressantaste samhällsföreteelserna i östra Europa: det var den kosack-republik, som så småningom uppstod vid Dnjepers nedre lopp. Sannolikt var den av en ursprungligt social art, ehuru den genom omständigheternas tvång utvecklade sig till ett krigiskt kast-väsen. Häri fick det
