I stället för det forna självsvåldet och den ofta tygellösa friheten lyckliggjordes Ukraina med den tsariska absolutismens och byråkratiens »lagbundna ordning», med censur och livegenskap och med en moskovitisk kultur, som var avgjort underlägsen den gamla kievska. Och den allmänna okunnigheten, som var stor nog ändå i detta arma Ukraina, minskades visserligen icke genom den obligatoriska storryska språkundervisningen i de lillryska folkskolorna. I den gamla Kievska akademien blev storryskan förhärskande, och i lillryska kyrkor predikades på storryska. Och dock uppvisade det nittonde århundradets början en ganska löftesrik ukrainsk renässans (med Kotljarevskij från Poltava i spetsen), som nådde sin höjdpunkt med skalden Taras Sjevtjenko (d. 1861).
Den reaktion, som på 1860-talet åter inbröt över Ryssland, drabbade hårt det lillryska folket. I ett cirkulär av år 1863 dekreterade inrikesministern Valujev, att det icke fanns eller kunde finnas ett lillryskt folk eller en ukrainsk litteratur; 1876 stängdes den sydvästra avdelningen av det geografiska sällskapet, och snart sagt all litteratur på lillryska förbjöds – även en översättning av bibeln, trots att den utförts av den ryska vetenskapsakademien, och 1877 förbjöds en lillrysk grammatik, enär man ej kunde godkänna formläran av ett språk, som saknade existens! Lillryska folkvisor måste omskrivas med storryska texter, i fall man inte ville nöja sig med – fransk översättning, och lillryska teaterstycken fingo uppföras endast i förening med storryska skådespel, som måste ha lika många akter! Först efter 1906 har en liten lättnad försports i Ukrainas litterära och politiska livsvillkor.
Dess olyckliga lott – förbannelsens arv efter »ruinen» och Mazepa – avspeglar sig hos nationalskalden Taras Sjevtjenko både i hans sorgliga levnadshistaria (i livegenskap och i ryskt fängelse) och i hans patriotiskt elegiska
