Sida:Alfred Jensen. Mazepa. 1909.djvu/214

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

200

diktning, det ståtligaste monument, som den lillryska litteraturen rest över sina historiska minnen:

»Forsar brusa, månen glänser,
som i forna tider.
Sitj är borta, och dess kämpar
hädangått i strider.
Var är Sitj? Så spörjer säven
invid Dnjepers stränder.
De ha skingrats, våra söner,
ut i fjärran länder.»