Sida:Alfred Jensen. Mazepa. 1909.djvu/214

200

diktning, det ståtligaste monument, som den lillryska litteraturen rest över sina historiska minnen:

»Forsar brusa, månen glänser,
som i forna tider.
Sitj är borta, och dess kämpar
hädangått i strider.
Var är Sitj? Så spörjer säven
invid Dnjepers stränder.
De ha skingrats, våra söner,
ut i fjärran länder.»

---