202
lillrysk kosackhövding måste Mazepa hava prytt sig med väl ansade knävelbårar, och om han eljes skulle ha haft benägenhet att låta skägget växa, hade hans store välgörare Peter I säkerligen varit den förste att låta sin reformatoriska barberaresax göra Mazepas kinder släta. Det heter ju också, att tsaren en gång på sitt skämtsamma vis ryckte sin lillryske vasall i knävelbararna för att känna efter, huru pass säkert huvudet satt på axlarna, liksom han gjorde med Lev Tolstojs adlige stamfader.
Den nitiske samlaren av material till Peter den stores historia, den f. d. köpmannen Golikov (d. 1801), sökte ock på grundvalen av äldre uttalanden göra sig en bild av Mazepa, och den överensstämmer i huvudsak med Adlerfelts uppfattning: »Något över medellängd, magert ansikte, smärt figur, tankfull uppsyn och en stolt, dyster blick».
I två hundra år hava historieforskare och konstkännare sysslat med frågan om Mazepas utseende, och den torde aldrig bliva tillfredsställande löst. Delvis beror detta på den vandalism, varmed tsar Peter efter »förräderiet» sökte utplåna allt, som erinrade om Mazepas tillvaro. Visserligen finnes i behåll från 1700-talet en mängd s. k. Mazepa-porträtt, spridda i Petersburg, Moskva, Kiev, Poltava och Tjernigov samt i östra Galizien, men intet enda har ett autentiskt värde, och åtskilliga äro varandra så olika, att de icke ens kunna hänföras till en och samma person. Några förskriva sig visserligen från det första årtiondet av det adertonde århundradet, men – frånsett deras obetydliga konstnärsvärde – tyckas de snarare vara alster av en godtyckligt idealiserande fantasi än av ett personligt iakttagande och återgivande.
Äldst i tiden är i dubbel mening den mycket omtvistade oljemålning av Mazepa, som finnes i Kievs Grottekyrka eller, rättare sagt, har funnits där, enär den vägg, varpå han var avbildad, numera är överkalkad. Innan denna vandaliska »restaurering» gjordes, togs år 1884 en
