autotypi därav (se illustrationen sid. 53), och det uppgavs då till och med, att bilden var försedd med underskriften: »Ivan Stepanovitj Mazepa Hetman». Att i denne unge man igenkänna den blivande hetmanen kräver onekligen en stark tro eller fantasi. Såsom bevis för orimligheten av att denna något ödmjuke och beskedlige hovman eller skrivare skulle vara identisk med Grottekyrkans mäktige gynnare har det framhållits – särskilt av Umanets och prof. Lazarevskij – att tsar Peter omöjligen kunde hava skonat bilden av sin hatade fiende i Rysslands allra heligaste kyrka.
Men betraktar man figuren närmare, finner man det kanske ändå inte så otänkbart, att denne skenbart blygsamme unge man med den drömmande blicken dock skulle kunna vara den »adlade kosacken» från Jan Kazimirs hov, som med väl spelad ödmjukhet förstod att tjusa både tsaren och kvinnorna. En lycklig slump kunde ju från de moskovitiska bildstormarenas raseri hava åt den skumma väggen bevarat denna bild, i vilken tsarens män ej längre kände igen den grånade hetmanen. Och den angivna underskriften kunde hava tillkommit senare, då man ej längre hade skäl att förtiga den gudlöses namn. 1 alla händelser har man här framför sig en viss historisk person från slutet av 1600-talet, och det måste hava varit en vän av den ortodoxa kyrkan, eftersom han fick den utmärkelsen att bliva avmålad i Lauran biand änglar, apostlar och helgon. Någon annan lekman från denna tid kan man näppeligen rikta misstanken på.
I den historiska årskalendern »Die Europäische Fama» av år 1704 finnes i träsnitt en bröstbild av hetmanen – ett rent fantasiporträtt, som dock ofta har gått igen, särskilt i fråga om den krigiska rustningen; bland annat reproducerades det 1835 i den polska tidskriften » Przyjaciel ludu». Tavlan är försedd med underskriften »Cosaccorum Zaporoviensium supremus Belli-Dux», eller på en variant: »Veldheer der Zaporovischen Cosakken». Här är Mazepa
