10
kosackerna i »evig besittning» näjderna kring porogerna pa båda sidor av Dnjeper såsom en vall mot tatarer och turkar, och hit samlade sig alla, som voro »redo att för den kristna tron bliva steglade och som ej räddes döden för det kristna korset.» Sitj var »kosackens mor», och Velikij Lug, den stora steppen väster om Dnjeper mitt emot Chortitsa, var hans far, och när en sultan sporde, huru många zaporogiska kosacker det fanns, fick han till svar: »Bakom varje buske en kosack; i varje klyfta hundra kosacker.»
Detta egendomliga krigarsamhälle rekryterades oupphörligt genom frivillig tillströmning av den lillryska befolkningen och diverse andra folkelement, varpå det sydöstra Europa är så rikt, ty Sitj stod öppet för varje vapenför man utan hänsyn till nationalitet. De flesta voro naturligtvis från Ukraina, men det förekom dock, att tyskar, italienare, fransmän och till och med engelsmän förirrade sig dit. Fordringarna för inträde i denna krigiska munkorden voro, att den nykomne var »fri» (icke bonde-träl) och att han var ogift eller åtminstone levde såsom ogift, ty det var vid dödsstraff förbjudet att föra med sig kvinnor till Sitj, även en moder eller syster. Alla måste bekänna sig till den grekisk-ortodoxa läran, och om en katolik, mohamedan, jude eller luteran anmälde sig, måste han döpa om sig. År 1632 fattades ock ett formligt beslut, att alla katoliker skulle avlägsnas från Sitj. Men för resten frågade man varken efter pass, börd eller antecedentia, och vanligtvis antog den nybakade zaporogen ett nytt namn för att så mycket bättre dölja sin värkliga person.
Tröttnade någon på detta vilda friluftsliv, stod det honom fritt att lämna Sitj och begiva sig vart som hälst. Alla kunde naturligtvis icke oavbrutet få tillfälle att slåss och öva sig i vapnens bruk, och därför delade sig zaporogerna i två klasser: sizevyer, som bildade ett slags krigaradel och ständigt levde kasernliv i Sitj, och zimovnyer, som
