bodde i omnäjden och under fredstid sysslade med fiske, boskapsskötsel, jordbruk och hantverk, men vid förefallande behov inkallades till krigstjänst.
Det inhemska namnet på detta flyttbara läger var kosj, korg. En kosj [tatariskt låneord] bestod av 38 kureny, träbaracker eller kaserner, flätade med ris och taktäckta med vattentäta hästhudar. Varje sådan barack med eldstad (kuren kommer av ett ord, som betyder röka) inrymde 150 man, så att ett zaporogläger sålunda i regeln bestod av inemot 6,000 man, som ögonblickligt voro redo att slåss. Men om ett större krigsföretag tillärnades, kunde zaporoghären genom uppbåd av zimovnyerna uppbringas ända till 50,000 ryttare. Sedermera utbyttes dessa kureny mot s. k. palanki, befästningar, fyra på vardera sidan av Dnjeper.
Den zaporogiska krigarrepubliken var grundad på demokratisk-kommunistisk självstyrelse. Varje nyårsdag skiftades alla inkomster av land och vatten genom jakt och fiske medels dragning av lotter, som lades i en mössa, och i krigstid fördelades bytet så jämnt som möjligt på alla deltagare. Rådplägningarna skedde under bar himmel på det sandade torget i lägrets mitt, och alla voro då barhuvade. Valen försiggingo med allmän, öppen omröstning och avlöpte sällan utan träta eller slagsmål. De kraftigaste struparna och de grövsta nävarna avgingo ofta med segern. Presidenten i denna republik hette kosjevoj ataman. Då han valdes, borde han för skams skull krusa och säga nej två gånger, innan han åtog sig denna förtroendepost. Därpå bugade han sig åt alla fyra väderstrecken, och zaporogerna ropade åt honom: »Gud give dig svanens ålder (vik) och tranans skrik (krik)!» Till ceremonierna hörde ock, att det ströddes sand eller gneds smuts på hans rakade hjässa, för att han inte skulle förhäva sig över sin upphöjelse, utan inse sin intighet gent emot den suveräna folkviljan, Zaporogerna voro nämligen slätrakade på huvudet och hade blott på hjässan en dinglande hårtofs, chochol,
