234
grad göras mot tjechen Josef Frič’ tragedi »Ivan Mazepa» (1865) som blott är en torr dialogisering av vanställda fakta. Marje, änklingen Kotjubejs dotter, förklarar själv sin kärlek till den gamle sluge Mazepa. Då han yppar, att han har sin värste fiende i hennes far, som åt tsaren förråder hans hemliga planer, dör hon av förtvivlan. I sista akten, som utspelas vid Vorsklas strand, förgiftar sig Mazepa av fruktan att falla i fiendens våld. Den slavo-böhmiske författaren bifogade också några »historiska» noter, varav man bland annat får veta, att Mazepa dog i ett kloster i Galatz tre år efter nederlaget och att Orlik 1720 omkom vid Rhen i största fattigdom ....
Den polska vitterhetens uppfattning av Mazepa
erbjuder vida mer av ästetiskt och psykologiskt intresse, enär
den sköt åsido de rent politiska motiven och nästan
uteslutande befattade sig med Mazepas känsloliv. För de
polska romantikerna var Mazepa den ridderlige, galante,
lidelsefulle hovmannen vid Jan Kazimirs glada hov, den
där föll offer för kabal och kärlek.
Början gjordes av den polske Ukraina-skalden Bogdan Zaleski, som i en av sina »dumki» (visor) låter den unge Mazepa taga avsked av Warschau och dess yrande nöjen för att återvända till Ukraina, till Sitj:
|
»Glödhet sol i nacken svidit; |
