Izvolskij (1879) äro längesedan glömda, och det samma gäller ock om den mångfrestande Bulgarins novell »Mazepa» (1833), vari hjälten skildras såsom mycket intelligent, men »saknande dygd, utan vilken ingen verklig lycka finnes». Berättelsen, som saknar det erotiska elementet och all egentlig karaktärisering, rör sig huvudsakligen om Mazepas konflikt med Palej och furstinnan Dolskas ränkspel. Efter nederlaget gripes Mazepa av ånger och tvingas av Palejs kosack att taga gift, sedan det upptäckts, att denne kosack är Mazepas egen fader. – Lika konventionell och fantasilös är den polske författaren Franciszek Gawronski (psevd. Rawita) i sin berättande skildring av kampen mellan Peter och Karl och Mazepas dubbla spel (1887).
Den lillryska vitterhetens förnämsta verk om Mazepa är en episk dikt i tre sånger av Stepan Rudanskij (1860). Den ännu omyndige Karl håller ett krigiskt tal till sina atamaner, Ljubko (= Lybecker) och Lviholovo (lejonhuvud = Lewenhaupt!), enär Livlands söner hotas av två falkar, den ryska och den polska. Därpå antydas Karls segertåg och de lockande anbuden till den tveksamme hetmanen. Den andra sången behandlar kärlekshistorien med Motra Kotjubej samt Mazepas övergång till svenskarna, och i den tredje skildras slaget vid Poltava och slutet i Bender. Det hela är okonstnärligt, utan färg, karaktäristik eller fantasi. Men avslutningen är vacker: Ingen känner till eller bryr sig om Mazepas grav på steppen. Varken det höga gräset eller vinden eller den svartvingade korpen yppar platsen, där han vilar. Blott någon enstaka tjumak (forkarl), som med oxar kör salt på steppen vid Bender, anar det och erinrar sig flyktigt Mazepas namn. – Ett lillryskt folkskådespel av Miroslavskij låter i sex tablåer scenerna från Kotjubejs lantgård till Poltava passera revy; det saknar litterärt värde, men förfelar ännu i dag icke sin patriotiska verkan på sin anspråkslösa publik.
Liknande anmärkningar kunna i kanske ännu högre
