236
en wojewoda friar. På en slottsbal blir denne förolämpad av Mazepa, som häktas för majestätsbrott, enär förbrytelsen skett i kungapalatset. Drottningen lovar, att Mazepa skall bliva skonad till livet, om Celina – mot sitt hjärtas önskan – vill giva wojewodan sin hand.
Då Mazepa en gång uppsöker den nygifta Celina i slottskapellet, blir han ertappad av wojewodan och lovar ädelmodigt att aldrig mer olovligt besöka henne. Men när Celina nedkommit med ett dödfött barn, blir wojewodan åter upptänd av svartsjuka och hämndlust och låter binda honom på en häst, sålunda uppfyllande sitt löfte att släppa honom ur fängelset. Mazepa samlar då »hajdamaker»[1] för att storma wojewodans slott. Denne skjutes under belägringen, och Celina dödas av hans egen trotjänare för att icke falla levande i Mazepas våld.
I den tyska vitterheten infördes Mazepa i mitten av
det förra århundradet, då den romantiska
efterklangsperiodens falskt idealiserande uppfattning gjorde sig bred i
litteraturen med ordrik svada, och en fullständig
okunnighet om det historiska ämnet gav fantasien sa mycket friare
spelrum. I Münchens nationalteater uppfördes första
gången 1849 A. Mays drama »Der König der Steppe», vari
Mazepa framställes såsom en ärelysten patriot, den där
traktar efter en ukrainsk kungakrona. Han blir gift med
furst Kotschubeis dotter Natalie; efter nederlaget vid
Poltava vill hon fly med sin fängslade far och bjuder därför
Mazepa en sömndryck. Men i detsamma kommer Natalies
försmådde friare Galizin och förkunnar tsarens dödsdom
över »steppens konung» ....
- ↑ En stark anakronism, som man icke hade väntat sig från polskt håll. Hajdamaker kallades de lillryska friskaror i det högra Dnjeperlandet, kring staden Uman, vilka anstiftade det stora bondeupproret 1768 mot den polska jordadeln med blodiga skräckscener, som poetiskt behandlats i en hjältedikt av Taras Sjevtjenko.
