Mazepa i dikten är ingalunda den samme som Mazepa i den historiska verkligheten, och han behöver ej heller vara det. Men huru intressant den förre än må ha blivit framställd, synes det mig dock, att den historiske Mazepas personlighet överträffar alla de porträtt, som skaldernas fantasi skapat sig.
Och detta stärker mig i min tro, att historien själv är mänsklighetens största och bästa hjältedikt, och att godtyckligt romantiserade omdiktningar av händelser och personligheter, som tillhöra väl kända tidevarv med lätt åtkomligt material, äro – om icke överflödiga, så åtminstone av vida mindre värde än den levande poesi, som den historiska verkligheten har att bjuda på. En gammal bok, undangömd på en dammig bibliotekshylla, en svårläst brevsamling eller torra rättegångsprotokoll från förflutna tider kunna skänka mer saklig behållning och ästetisk njutning än det mest »spännande» alster av en romanförfattares inbillning. Konsten är blott att under den skrovliga, stenhårda ytan leta fram den äkta metallen.
Och Karl XII:s kämpasaga, liksom ock historien om hans ukrainske olycksbroder, är för visso en sådan hjältedikt, där historiens sånggudinna bjuder det yppersta stoffet. Ju mer de författare, som befatta sig med detta ämne, hålla sig till den historiska verkligheten, desto mer gripande och storslaget blir ock det historiska konstverket.
