240
I den följande dikten, »I helvetets förgårdar», upprepas kärlekshistorien à la Byron, claris majorum exemplis: det skymfliga straffet, törsten i vildmarken, förföljandet av örnar och vargar etc. Men i olikhet med Byrons fyndiga avslutning somnar Karl XII icke från detta gubbprat, utan säger beskedligt:
»Ert äventyr var bra.
Men dumt att allt ni led blott för en kvinna.»
I Verner von Heidenstams »Karolinerna» (första samlingen 1897) är en skiss ägnad åt »Mazepa och hans ambassadör». Bilden av Mazepa, föregivande sjukdom omedelbart före övergången till Karl XII, är den traditionella och konventionella, och något nytt kan författaren näppeligen sägas hava avvunnit Mazepas gåtfulla karaktär. Berättelsens huvudperson är snarare den hemlighetsfulle »ambassadören», den avsatte bulgariske biskopen, som förmedlade den lönliga förbindelsen med svenskarna. I hans mystiska figur har Heidenstam med poetisk kraft framställt personifikationen av det fatum, den dunkla, men synbarligen oundvikliga nödvändighet, som sammankopplade den svenske krigarens levnadsöde med den kosackiske äventyrarens och lockade båda till fördärv hän emot de asiatiska vildmarkerna.
