»Bönderna i detta land äro alldeles eländiga, nödsakade som de äro att arbeta tre dagar i veckan med sina armar och sina hästar för sina herrar och att betala dem, alltefter den brukade jordens storlek, ett visst antal spanmålsskäppor, kapuner, höns, gåsungar och kycklingar, nämligen vid påsk, pingst och jul; vidare måste de köra timmer för sina herrars räkning och göra tusen andra dagsverken, som de ej borde vara underkastade, utom att det utprässas pängar av dem, likasom ock tionden av får, svin, honung, frukter och var tredje oxe vart tredje år. Korteligen, de äro nödsakade att giva sina herrar allt, vad dem lyster, så att det ej är underligt, om dessa stackare icke kunna samla något under så hårda villkor. Och icke nog härmed – deras herrar ha ock oinskränkt makt ej blott över deras egendom, utan ock över deras liv, ty så stor är friheten hos den polska adeln, vilken lever såsom i paradiset, under det att bönderna äro som i skärselden, att om dessa fattiga bönder råka i händerna på dåliga herrar, är deras belägenhet ömkansvärdare än galerslavarnas. På grund av detta slaveri rymma många, och de djärvaste av dem fly till »le Zaporoüys», som är tillflyktsorten för Dnjepers kosacker. Efter att ha tillbragt någon tid där och gjort en färd på havet betraktas de som zaporogiska kosacker, och genom dylika missförhållanden växa deras legioner alltjämt övermåttan.»
När lillryska flyktingar på 1690-talet kommo från Sitj norrut, beskrevo de »porogernas» krigare sålunda: »Det är sådana människor, som ej våga släppa tungan lös, när de vistas i Ukraina. Men så snart de komma tillsammans i Sitj, framkläcka de lasteliga tal och hitta på historier, eggande till uppror. En pratar i fyllan och villan; en annan andas hätskhet, även fast han inte super, och skäller inte bara på hetmanen och panerna (herremännen), utan till och med på monarkerna.»
