Detta underbara samhälle, som dels bestod av krigiska äventyrare, vilkas politiska ideal voro lika svävande som den ändlösa steppens konturer och lika nyckfulla som vindens fläkt eller fågelns flykt, dels kompletterades av biltoga främlingar och förlupna bönder, för vilka friheten var liktydig med laglöst självsvåld, saknade ju alla betingelser för att bliva en stat med varaktigt bestånd. Men varken från Polen eller Turkiet, som vid 1600-talets början visade tecken till inre förfall eller avmattning, lurade den värsta faran: den kom från ett hittills föga beaktat håll, från det moskovitiska tsardöme, som höll på att samla Ryssland till ett politiskt helt och inom kort skulle komma att övertaga den ledande rollen i östra Europa icke blott på Polens bekostnad, utan ock i strid mot de svenska stormaktsintressena. Härigenom råkade Sveriges storpolitiska historia i någon mån bliva förknippad med Ukrainas och den lilla zaporog-republikens öde.
Sveriges första förbindelse med Ukraina går tillbaka till »den stora oredans» dagar i Ryssland, då Karl IX tog verksam del i den moskovitiska tronföljdens förvecklingar. Petrus Petrejus (Per Person), som då vistades i Moskva för diplomatiska värv, hade bland annat även i uppdrag att utverka tillstånd för några tatarer att från Sverige återvända över Ryssland till Krim och torde väl då hava fått en smula kännedom om södra Ryssland. Men det var först Gustav II Adolf, som med sitt politiska snille, under förberedelserna till sitt deltagande i det stora religionskriget, fick uppmärksamheten riktad på sydöstra Europa och insåg
