36
svenskar mer än moskoviterna, men dolde detta så mycket som möjligt.»
Och den polske historieskrivaren Erazm Otwinowski, som i sin krönika om August II:s regering skildrat tilldragelser, tillhörande författarens egen tid, säger om Mazepa, att han var en man »av förtjänst med stora egenskaper, levde i stor lycka, var hos hela folket in amore venerativo et adorativo timore, och att han dristigt kunde säga om sin lycka: Nil felicitati meæ deest nisi moderatio ejus (Intet fattas i min lycka, utom en måttfull begränsning därav)». För Otwinowski framstod Mazepa nämligen såsom en polsk ädling, den där ville befria sitt land från tsaren genom att övergå till Polen!
Vi skola i det följande se, huru pass riktiga dessa omdömen voro.
Mazepas ungdom är likaledes höljd i dunkel.
Emellertid fick han en god uppfostran, förmodligen vid
seminariet i Kiev och vid något jesuitkollegium i Warschau
eller möjligen i Polotsk. Man vet också, att han tillbragt
ett par studieår i utlandet, troligen Frankrike och Holland,
med anslag av Krakau-akademiens mecenat Nowodworski,
I sällskap hade han den blivande artilleriöversten Marcin
Katski, och enär denne redan deltagit i 1655 års krig med
svenskarna, låter detta förmoda, att Mazepa själv då var
tämligen hunnen till åren. Att hans lättsinniga natur redan
tidigt tog ut sin rätt, tyckes framgå av faderns råd, att
sonen »måtte lära sig umgås med folk i den polske
konungens omgivning och icke bedriva ofog på krogarna».
Det äldsta samtida vittnesbördet om Mazepa föreligger i polacken Paseks memoarer. Jan Chryzostom Pasek efterlämnade i handskrift högst intressanta memoarer om sina upplevelser i krig och fred (han hade bland annat följt Czarnieckis trupper till Danmark år 1659 – se den förträffliga danska översättningen av Stanislaw Roszniecki:
