50
värklig statsman av rang eller en stor historisk personlighet, kom sig detta av två stora fel i hans karaktär, vilka hindrade en varaktig framgång i hans förehavanden och som dessutom satt en outplånlig fläck på hans minne. Det ena felet hade han ärvt av sina hetmanska föregångare: den totala bristen på en ledande princip i sitt handlingssätt, frånvaro av en politisk, målmedveten karaktärsfasthet. Och denna moralisk-politiska hållningslöshet drev han ända därhän, att han kunde vara svekfull även mot sina närmaste anhängare och att han knappt längre hade förstående av rätt och orätt, av sanning och lögn, värklighet och dikt. Med Mazepa triumferade »ruinens» trångbröstade, vinningslystna egoism.
(I svenska autografsällskapets tidskrift 1888 en annan faksimile efter original i svenska riksarkivet.)
Med detta lyte sammanhänger ock det andra grundfelet i hans komplicerade väsen: fegheten. Det skönjdes redan vid tvisten med Pasek, då han icke besvarade dennes örfil med samma mynt, och det framskymtade gång på gång under hela hans liv. Ehuru han såsom högsta chef för den zaporogiska hären ledde flera krigståg, t. ex. mot Azov, har man sig aldrig bekant att han personligt utmärkt sig i en drabbning. När han skickades till Volynien 1705 för att bistå August II, har krigshistorien intet att tälja om hans bedrifter där, och vi veta redan, vilken ömklig roll han spelade i krigshändelserna omedelbart före och
