Sida:Alfred Jensen. Mazepa. 1909.djvu/70

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

56

Är denna kostliga historia i alla delar överensstämmande med värkliga förhållandet? Vi veta redan, att Mazepa lämnade Polen för alltid under sken av ett officiellt uppdrag till Ukraina, men detta utesluter naturligtvis icke, att den sluge »kosacken» sökte första bästa förevändning att lämna en mark, där det började bli hett under fötterna. Pasek var visserligen Mazepas ovän och allt annat än ett helgon i sanningskärlek – hans memoarer vimla av starkt kryddade »skepparhistorier»; men å andra sidan får det ej förbises, att han icke stack under stolen med sina egna svagheter, t. ex. i dryckjom, och även de forskare, som ha velat framställa Mazepa i så fördelaktig dager som möjligt, måste erkänna, att en viss benägenhet att begära sin nästas hustru ingalunda stred mot Mazepas moraliska principer och att den originella bestraffningsmetoden ej var främmande för den tidens seder. En kärna av sanning kan sålunda hava legat till grund, ehuruväl Pasek, som aldrig skämde en god historia, tydligen »brett på», särskilt vad slutet beträffar.

Ett sannolikhetsbevis härför ligger i det sakförhållande, att historien om Mazepas ömkliga kärleksritt var vida känd redan under hans livstid, varemot utdrag av Paseks handskrivna memoarer utkommo först 1821 och 1835 (fullständigt först 1843), och i Polen var under 1700-talet ett ordstäv gängse: »Du är ju nedsmord som en Mazepa». i den historiska årskalendern »Die Europäische Fama» för 1704 talas det visserligen icke om detta äventyr, ty där heter det blott: »M. var en polsk adelsman från Ukraina och uppvuxen som page vid Kasimirs hov. Ett slughuvud som han var, hade han där det bästa tillfälle att lära sig många viktiga statsmaximer och att tillgodogöra sig dem för framtida bruk.» – Samuel Velitjko, f. d. krigskanslist hos zaporogerna, avsatt 1708, nämner ingenting om saken i sin krönika om tilldragelserna i Ukraina från Chmielnitskij intill år 1702. Och att vår hederlige Nordberg ej har ett ord