täta busksnår av hagtorn, hassel, päronträd och törnbuskar, och det bar av – icke på den breda landsvägen, utan på smala stigar, som hästen kände till.»
»Hästen hade nämligen ofta trampat dessa stigar, såsom vanligt är, då man går på lömsk stråt och undviker stora landsvägen. Då måste man ju ofta gömma sig och med tyglarna i handen bana sig fram på besvärliga, täta ställen, där kvistar skrubba mot ansiktet och slita sönder kläderna. Men när nu den nakne låg baklänges på en yster, skrämd häst, som av smärta och fruktan flög blint fram, dit nosen pekade – vilka helvetiska njutningar måste Mazepa ej ha känt, innan han kommit igenom dessa vidsträckta skogssnår! Men hans sinnesnärvaro svek honom ej under den 2–3 timmar långa ritten, i hopp att någon skulle rädda honom. När han stelfrusen kom hem till sin port, skrek han: ’Väktare!’ Denne kände igen rösten och öppnade. Men när han fick se detta spöke, slog han igen porten och sprang sin väg, ropande på gårdsfolket. De tittade ut genom porten och korsade sig av förfäran. Mazepa förklarade, att han var deras rätte husbonde, men de trodde honom ej, och det var nära att de hade lämnat honom i sticket, stelfrusen och sönderslagen.»
»Då Falbowski kom hem till sin hustru, hittade han på ett knep. Han knackade på fönstret, genom vilket Mazepa brukade krypa in. Det öppnades, och han mottogs som en efterlängtad gäst. Men det lämpar sig ej att beskriva alla detaljer, allra minst hurusom Falbowski med flit bundit sporrarna på sina knäskålar. Sufficit (vare det nog sagt), att det var ett präktigt exempel att näpsa fräcka karlar och ge dem en minnesbeta. Mazepa kom knappt med livet därifrån; med nedsmort namn lämnade han Polen av blygsel. Jag vet ej, vart kosacken tog vägen, och om det blev folk av honom eller ej. Men jag har hört, att han hade skickats i lära hos fransmännen och kunde tala språket ganska bra.»
