ja om du så vill, tio tusen blanka dukater. Han är en rik herre och kan förgylla dig. Vad är du rädd för? Det kan ju ej hända dig något farligt.» Men om hon vägrade, skulle Demjan bedja att få åtminstone skära av en hårlock för sin herres räkning. Och så arrangerades hemliga möten i en öppning mellan pålarna vid Kotjubejs omgärdade gård.
Men när Motra formligt rymde hemifrån och sökte skydd under Mazepas tak, tyckes han ha blivit orolig för följderna, även om hans lidelse ej slocknat – livet hade redan givit honom nog bittra erfarenheter av kärlekens faror och snaror. Han skickade därför henne hem igen med översten Annenkov, som tröstade Kotjubej med dessa ord: »Hetmanen är nog mäktig att icke blott ta din dotter, utan kunde ock beröva dig din hustru.» Emellertid tyckes Motra efter den betan ha tagit sitt förnuft till fånga och svalnat i sina känslor – förmodligen fann hon den ålderstigne friaren för narraktigt senil eller feg. Hennes vidare öden äro obekanta. Uppgiften att hon blev gift med Semen Tjujkevitj och med honom nödgades dela den sibiriska förvisningens fängelse, torde vara oriktig, sannolikt beroende på förväxling med hennes äldre syster Anna, förmäld med Obidovskij[1], så framt det ej funnits en tredje syster. Det antages, att hon slutade sina dagar som nunna i Pusjkarovska klostret nära Poltava.
Från det sista skedet av denna kärlekstragedi föreligga åtskilliga brev, som den lidelsefulle Mazepa genom Melasjka lät smuggla till Motra; däremot vet man ej av några biljetter från henne, kanske av det enkla skälet att generaldomarens dotter icke kunde skriva. Alla Mazepas papper till familjen Kotjubej blevo visserligen 1708
- ↑ Detta uppger ock Kostomarov, som dock längre fram i sin monografi motsäger sig själv, i det han låter Kotjubejs syster Anna vara gift med Obidovskij, och i hennes ställe såsom K:s äldre dotter nämner en Praskovia.
