Motra och att det ej kan ha varit tal om en våldsam enlevering. Men även denna ridderlighet kom sig kanske blott av Mazepas feghet och vankelmod.
Domaren Kotjubej sökte med böner få hetmanen att ta reson och sände följande ödmjuka böneskrift till honom: »Kännande det visa ordet, att döden är bättre än ett bittert liv, skulle jag velat vara död långt före detta hellre än att i livstiden fördraga allt, som nu vederfarits mig. Jag är lika usel och eländig som en kreperad hund. Tungt klappar och svider mitt hjärta att vara i ett sådant register (dilemma), som nödgar mig att utlämna min egen dotter till mänskligt självsvåld, förvisning och vanära, värd ett svårt straff och att dömas med lagens stränghet. O ve mig, olycklige! Haver jag under mitt ej ringa arbete i krigiska värv och i helig gudsfruktan under Ers Höghets lysande regemente kunnat vänta, att jag måste lida en sådan förödmjukelse? Haver jag förtjänat en slik skymf, som betäcker mig med smittosamma sår? Haver något dylikt vederfarits någon av dem, som före mig levat och tjänat i regementena (= de lillryska militärdistrikten)? O ve mig, eländige och av alla bespottade, som rönt en så olycklig ändalykt! Till sorg har förvandlats min tröstefulla förhoppning om min dotters framtid, till gråt har förvänt sig min fröjd, och till jämmer min glättighet. Jag är en av dem, som ljuvt skulle mottaga dödens skugga; jag skulle vilja irra kring bland deras gravar, vilka varit olyckliga i sitt liv, om det funnes andra människor, vilkas hjärtan dödligt sårats lika mycket som mitt. Mina ögons ljus har fördunklats, en frostig köld griper mig; jag kan ej se folk rakt i ansiktet eller visa mig för mina egna fränder och mitt husfolk. Bitter skam och skymf höljer mig. I denna min stora bedrövelse alltid gråtande jämte min arma maka och lidande min hälsas svåra nedbrytande, kan jag ej själv komma till Ers Höghet för att på trälavis vid edra fötter
