svärfaders ändalykt. I krypande ordalag smickrade han »tsarens heder, som älskar rättvis dom», och låtsades som om det skett ej för hans personliga bästa, utan för tsarens skull, enär de avrättade skulle ha uttalat sig lögnaktigt och smädande även om tsaren.
Vid ingången till förhallen i Grottekyrkans trapeza (refektorium) fanns en numera försvunnen vit gravhäll, varpå Kotjubejs och Iskras namn voro inristade jämte följande verser:
»O vandringsman, som gångar förbi denna stenen
och icke känner namnen på förmultnade benen!
Vi genom dödens marter ha tvungits att tiga.
Men viskningar och suckar från stenhällen stiga:
För trohet mot monarken och för sanning vi dömdes,
och lidandets och dödens pokal till botten tömdes.
Allsmäktige Gud! För Mazepas svek och list
vi båda under bilan våra huvuden mist.
Men vilorum oss vart hos Guds Moder här givet;
Hon skänker sina trälar det eviga livet.»
Även i byn Bejev (guvernementet Poltava) finnes ett föremål, som erinrar om denna tilldragelse, den kanske mörkaste punkten i Mazepas liv. Det är en madonna-bild, på vars omgivande metallplåt några kyrkoslaviska verser äro inristade. De hade skrivits av den lillryske krigskanslisten Ivan Tjernysj, som var slottsfogde i Baturin och av Mazepa ofta användes som sändebud till tsaren. Han blev invecklad i Kotjubejska målet, fördes i bojor till Bialacerkiew och skulle troligen ha delat Kotjubejs öde, om han ej hade räddats genom bemedling av sin hustrus styvfar, generalasaulen Ivan Skoropadskij, som snart nog blev Mazepas efterträdare. Själv var Tjernysj övertygad om att han frälsades genom den heliga jungfruns förböner och skänkte därför till kyrkan en ikona jämte verserna, vari han liknade
