»Fortsätt, mitt barn!» sade gripen. »Hur lyder följande vers? Nå-å:
Och när han kom till saltan hav — — ?!»
»— — — så fick hon vind och det bar av!?»
fortsatte Alice ögonblickligen.
»Jaha! det var nästan alldeles rätt!» sade gripen i uppmuntrande ton. »Det här tar sig ju! Fortsätt bara!»
Alice vågade visst inte vara olydig, fast hon kände på sig att det skulle gå på tok igen; och så fortsatte hon med darrande röst:
»Och när hon kom till konungens gård,
så stod där en hummer och krusa’ sitt hår — — —»
»Bed henne nu förklara vad det där betyder!» sade den Falska Sköldpaddskalven.
»Det är nog för mycket fordrat vid hennes ålder!» svarade gripen hastigt.
»Men inte har ju humrar något hår!» sade den Falska Sköldpaddskalven. »Hur kunde han då krusa det?!»
»Han — han gjorde sig väl i ordning till kadriljen!» sade Alice; men hon längtade mycket att det skulle bli tal om något annat.
»Ja men, ser du, ingen av oss begriper det där, om du inte förklarar det för oss», sade den Falska Sköldpaddskalven.
»Nej, nej, — sitt ner, sitt ner!» sade gripen. Och Alice var alltför glad att få göra det.
