114
»Allitihop är nog så obegripligt det gärna kan vara!» sade gripen.
»Tänk! orden blev olika fyra gånger efter varandral» sade den Falska Sköldpaddskalven tankfullt. »Jag skulle för min del gärna själv höra henne läsa upp någonting. Tillsäg henne att göra det!» — Han vände sig till gripen, som om denne hade att bestämma över Alice.
»Stig upp och deklamera: ’Tordyveln han sade till brömsen sin vän’!» sade gripen.
»Det är verkligen outhärdligt att alla skall skicka omkring en och förhöra en i allt möjligt!» tänkte Alice; »då kan jag precis lika gärna vara i skolan med detsamma!» Men hon steg ändå upp och började; men hon hade huvudet så fullt utav hummerkadriljen, att orden den här gången blev ännu underligare än den förra:
»Och kräftan hon sade till krabban sin vän:
Om du skulle fara och söka oss män?»
»Och krabban drog klorna uppå sina ben
och for och for, och for alltse’n.»
»Så där brukade jag nog inte läsa upp den versen när jag var barn!» sade gripen.
»Jag har aldrig hört den dikten förr», sade den Falska Sköldpaddskalven, »men den låter minst sagt egendomlig.»
Alice sade ingenting alls. Hon hade satt sig ner igen, med ansiktet gömt i händerna, och undrade om ingenting nånsin mer skulle börja gå ordentligt till igen.
